Jag vill berätta hur jag som scenkonstarrangör haft stort stöd av konsulentarbetet på Gotland.

Riksteaterföreningen TABLÅ har funnit i lite mer än 2 år nu och består av ett 10-tal hårt engagerade ungdomar mellan 16-21 år som vill arrangera spännande scenkonstproduktioner, som är ute på turné i övriga landet, på sin egen ort - här på Gotland alltså.

Inför dansföreställningen Kamuyot kom vi i kontakt med Gia Schager, danskonsulent på Gotland. Eftersom produktionen var väldigt dyr, den dyraste vi någonsin intresserat oss för, krävdes mycket förarbete och goda marginaler för att projektet skulle gå i hamn. Dansföreställningen riktade sig speciellt till skolungdomar på högstadiet och gymnasiet, därav ville vi gärna att skolorna på ön skulle få chansen att kunna erbjuda sina elever att bli en del av detta arrangemang. Gia följde med på möten med skolrektorerna, stöttade och peppade TABLÅ inför arrangemanget, såg till att vi fick mer marknadsförningsmaterial utöver det vi redan hade, kompletterade med viktig info och gav oss bra råd för att arrangemanget skulle klaffa. Gia hjälpte även till med att TABLÅ skulle få den lokal vi ville ha. Hon agerade spindeln i nätet i hur kontakten mellan skolväsendet och oss scenkonstarrangörer skulle etableras. I framtiden ser vi gärna att vi kan arrangera ytterligare föreställningar för skolungdomar och vi har redan en på gång till våren 2009. 

Gias arbete kanske inte syns utåt, men var en hjälpande hand för att TABLÅ kunde utveckla och förkroppsliga sina visioner kring den här föreställningen som inte bara kändes som en vanlig dansföreställning utan ett helt koncept. Alla kan dansa! Tack vare Gia har vi fått mersmak att utveckla fler samarbeten som liknar de vi hade under Kamuyot i framtida projekt. 

Allt TABLÅ gör är på ideell basis och är ett tungt lass att dra somliga stunder. Som ni säkert kan räkna ut händer det mycket med en som person på gymnasiet - man går igenom existentiella kriser (somliga är dåliga, de flesta är bra), utvecklar drömmar och visioner som man vill ta eget ansvar för. Eftersom vi bor på en ö och världen väntar på oss är det inte helt enkelt att hålla samman en grupp under en lång period - folk flyttar, ändrar civilstatus och kan inte längre vara med i lika stor utsträckning i arbetet. Ibland går det inte alls att hålla engagemanget kvar hos en person eftersom hon/han flyttat alldeles för långt härifrån. Vi måste jobba under en väldigt flexibel arbetsram och vi jobbar kontinuerligt för att få in nya ansikten i teamet. TABLÅ ska INTE dö ut utan rulla på ett år i taget. Därför behöver vi en stabil grund i vårt arbete som förslagsvis skulle kunna vara i form av en teater/scenkonstkonsulent-tjänst inom kommunen. Någon som kunde hjälpa oss att finnas kvar och utvecklas. Just nu hjälper tjänstemännen inom Riksteatern oss via telefon, mail och inspirationsträffar eller workshopshelger och gör ett väldigt bra jobb, men vi behöver någon på lokal nivå som uppmuntrar och ser utvecklingspotential. 

Dra inte ner på konsulent-tjänsterna! De är brobryggare mellan grupper på lokal nivå liksom de breddar arbetsfälten mellan regionerna. Jag förstod inte vad en konstkonsulent skulle vara bra för innan jag själv fick ta del utav en av konsulenternas arbete och är nu väldigt glad för att ha haft förmånen att jobba tillsammans med en sådan yrkesperson.

Jag upprepar Inger Harlevis ord när hon tog över ordförandeskapet i kultur- och fritidsnämnden. Då sa hon att framtida satsningarna inom kulturen skulle fokusera på att utveckla kulturkonsumtionen på Gotland, stärka Gotland som regional producentplats och värna Östersjöperspektivet. Hon var också övertygad om att den fokuseringen skulle generera arbete, skapa tillväxt och på så sätt ge tillbaka varje satsad krona. Trots de uttalade fokuset beslutade kommunen att inte stödja BAC, inte ge bidrag till Romateatern, inte satsa mer pengar i filmfonden, dra åt svångremmen rejält för Gotlandsmusiken och nu dessutom föreslår man en indragning av konst-, musik- och danskonulenttjänsterna. Vad blir det kvar?

Vad ska Inger Harlevi göra i egenskap av ordförande i kultur- och fritidsnämnden, den nämnden behövs ju inte längre.

Läs även: Magiska Gotland - har det gått troll i kommunens kulturpolitik?http://www.helagotland.se/gt/artikel.aspx?articleid=4504766

I Radio Gotlands utmärkta program ”Kulturen” torsd 6 nov rapporterade Eva Sjöstrand, kulturjournalist, föredömligt från det senaste Kulturtinget i kongresshallen Wisby Strand. Hon började med att ta upp Lennart Lindgrens fråga om varför det inte finns en offentlig kulturdebatt på Gotland. Hennes eget svar var att det finns ett demokratiskt underskott i gotländsk kulturpolitik. Som ett exempel pekade hon på att kulturkonsulenttjänsterna nu hotas av indragning:

”Det visste de ledande i kulturnämnden på Visby strand i torsdags men det höll de tyst om och som ni nyss hörde hade de heller inte brytt sig om att fråga sin egen personal om hur man skulle kunna spara? Demokratiskt underskott kallar jag det och vad gäller kulturtinget på Visby strand så ifrågasätter jag faktiskt hela arrangemanget. Varför ska folk sätta av en hel dag om inte alla kort ligger på bordet?”

Jo, man bör kalla saker vid sitt rätta namn. Demokratiskt underskott är precis vad det handlar om.

Själv minns jag ett antal möten om konsert- och kongresshallen. Vi var rätt många som engagerade oss i utformning och innehåll, bara för att finna att det mesta var ett spel för gallerierna – de flesta beslut var redan tagna på annat håll, mycket lite gick att påverka. Likadant kan man befara att det blir med Gotlandsmusiken. Två utredningar har nu kommit fram till samma sak, att det är en social, kulturell och ekonomisk god affär att behålla Gotlandsmusiken. Men det ska nog betydligt mer till än några utredningar för att påverka kulturnämndens ordförande om att skjuta till de nödvändiga medlen! Till exempel en folkstorm….

Eva Sjöstrand avslutar sin rapport i ”Kulturen” med några ord som är värda att upprepas:

”Det viskas rätt ordentligt i det gotländska kulturlivet, vill jag påstå. Det är ytterst få som vågar tala högt och det gäller även chefer inom kulturinstitutioner på Gotland. Man viskar och det man viskar om är centralstyrning, fåkvinnesvälde, undanhållande av information, grumliga visioner. Om man till detta lägger att kulturfrågorna aldrig varit starka i Gotlands kommun och att öns politiker nog aldrig förstått vilken utvecklingspotential som finns i kulturen så ser det ganska mörkt ut. Det är november - också i kulturen.”

Det Osynliga - bland det bästa jag har sett på en teaterscen någonsin inom sin genre. Tänk att en sådan enkel föreställning med endast en enda skådespelare, Jonas Kruse, som till sin hjälp av en overhead (vem trodde overheaden skulle bli het igen?) kan slå något så påkostat som “Krig och Fred” på Stockholms Stadsteater. 

Mitt första blogg-inlägg på Kulturfönstrets eminenta bloggyta i cyberspace. Jag söker efter de 20 inledande orden - dessa ord är de viktigaste och är den delen som tar mest tid att ta sig an.

20 ord som med sin följd kan och ska gripa tag om läsarna på en gång med en kapacitet stark nog för att kunna rädda resten av texten om så krävs, ja kanske till och med slå så hårt att jag själv som skribent får ett flow som gör det lättare att fortsätta skriva. 

Jag är väldigt mån om att människor skall få ett gott första intryck av mig och det jag gör, därav lägger jag så mycket krut på just början.

Min tanke med det här inlägget var att jag ville hylla, applådera och dedicera alla kulturarbetare en optimistisk text som kan stärka alla ni som jobbar med att FÖRÄNDRA världen! Ni som investerar tid, svett, resurser och olika stora delar av ert liv för att kunna berika platser, stunder och människor samtidigt som ni förverkligar er själva genom att ni handlar efter er tanke. Ni som tar ansvar för eran kreativitet genom att förmedla den till andra. Ni som omvandlar tankar till materia och/eller upplevelser med så vitt skilda spektrum att varje åskådare kan bli en del av det som händer när de får se en teaterföreställning, gå på museum, konserter, läsa och höra texter/böcker/poesi eller vara med och skapa på egen hand! Det är stort. Jag talar om att skapa ringar på vattnet: Varje handling som ni gör kan vara något som leder till ytterligare en handling som i sin tur leder till oräkneliga handlingar - kollektiva såsom individuella.

Fortsätt ifrågasätta samhället och vänd upp och ner på dom som ännu inte hört era röster! Påverka beslutsfattare och andra byråkratiska representanter när ni anser att de varken ser, känner eller hör det som de ska ta beslut kring. Våga etablera kontakten er sinsemellan så att kulturen blir en valfråga och får en starkare politisk punktplacering som den så väl förtjänar.

Det är Ni som skapar demokrati, inte beslutsfattarna.

Låt varje tanke bli den första pusselbiten i nya kreativa processer. Våga börja, för det kommer alltid en fortsättning…

“Ett ja blev ett nej. Och det gav kulturen på Gotland åtta extra miljoner.
- Det är mänskligt att fela, menar Torsten Gislestam (c) som röstade fel i kommunfullmäktige.
Och kulturchefen lyfter på hatten och tackar.”

De här raderna kunde man för några dagar sedan läsa i lokaltidningen. Ja visst är det roligt men också skrämmande att kulturen bara lyckas få pengar när slumpen styr. Jag tycker också att man kan kräva lite mer av politiker när de ska rösta för kommunalpolitik får ju inte bli rena tombolan.

Men nu när det finns pengar att fördela så tycker jag att Kultur- och fritidsnämnden ska ge sitt stöd till Romateatern. För ni minns väl att när Inger Harlevi tog över ordförandeskapet i kultur- och fritidsnämnden så ville hon att framtida satsningarna inom kulturen skulle fokusera på att utveckla kulturkonsumtionen på Gotland, stärka Gotland som regional producentplats och värna Östersjöperspektivet. Hon var också övertygad om att den fokuseringen skulle generera arbete, skapa tillväxt och på så sätt ge tillbaka varje satsad krona. Trots de uttalade fokuset beslutade kommunen att inte stödja BAC och nu att inte ge bidrag till Romateatern. Två fullkomligt huvudlösa beslut då både BAC och Romateatern är eller var kända långt utanför Gotlands gränser och verksamheter som väldigt väl stämmer in på Inger Harlevis fokus.  Att så konsekvent föra en politik som hela tiden karvar i kulturens redan ekonomiskt hårda villkor är en förödande politik. Den ekonomiska krissituationen som flera institutioner står inför i dag kan ingen kulturutredning råda bot på utan en politisk vilja till lösning.

För hur ska man kunna få näringsliv och enskilda att vilja bidra med pengar när ingen avdragsrätt för kultur finns? Varför sitter inte Anders Borg med i kulturutredningen, det här ju han som kan driva lagförändringar som göra det enklare för näringslivet att sponsra kulturen. För som det är nu, är det kulturarbetarna som ständigt sponsrar näringslivet genom att bjuda på sig själva, ”gratis smakprov” som det ibland så vackert brukar kallas. Men det är skillnad på smakprov och smakprov, för kulturarbetarnas små tersers är oavlönat arbete vilket en liten munsbit ifrån det ”goda köket” inte är. 

Jag tror att det är jätteviktigt att värna den kultur som redan står sig stark och väl förankrad på Gotland och inte redan nu börja idka en politik där näringslivet ses som en partner. Det är en icke-politik som är förödande då ingenting kan utvecklas eller leva. Det är dessutom lång tid kvar tills vi kan få ta del av den statliga utredning som även Gotland ska rätta sig efter. Först den 12 februari 2009 sker överlämnandet av kulturutredningens betänkande till kulturministern och då tar en remissrunda vid så räkna inte med en färdig kulturutredning förens tidigast hösten 2009. Men i väntan på den så kan faktiskt inte kulturen ligga i malpåse…

Tänkte ni förresten på att i det här inslaget i lokalpressen om hur trevligt det är att Elfrida Andrées gymnasieelever dekorerar postens buntlådor, så var ingen av upphovsmännen till verken nämnda vid namn. Trots flera bilder på verken. De som fick vara med på bild och med namn var postchefen som fick ta emot en tavla av två representanter ifrån DBW. Självklart är det trevligt av DBW att visa sin uppskattning över att buntlådorna förskönar Visby innerstad, men är det verkligen postchefen som ska ha den? Elfrida Andrées gymnasium verkar i alla fall vara en bra skola för kulturarbetare som redan tidigt lär dem att hålla sig på mattan.

Här om dagen när jag läste kultursidorna i min lokaltidning upptäckte jag att de till största del var skrivna av skribenter som inte tillhör tidningen. De är inte frilansskribenter som får betalt för sina texter, utan de är skribenter som på eget initiativ vill lyfta fram egna intresseområden i det Gotländska kulturlivet.

Jag satt länge och tittade på de här informativa, välskrivna intressanta texterna och funderade på kultursidans roll. För vad har den för rollen med endast en kulturredaktör som självklart inte jobbar alla dagar i veckan eller 14 timmar om dygnet?  Svävade i den tanken iväg till sportsidorna och funderade på hur det hade sett ut där om bemanningen hade bestått av endast en sportredaktör. Hade då även sportens supportrar börjat skriva gratis för tidningen? Förmodligen inte, eftersom sport journalistiken och kulturjournalistiken har helt olika traditioner.

Kulturjournalistik har ju alltid haft andra ekonomiska förutsättningar och än i dag drivs de kulturtidskrifter som finns i Sverige till stor del på ideell basis. Jag vet inte om man även ska dra paralleller till manligt och kvinnligt . . . Men manliga intressen och manliga skribenter har ju också av tradition fått större utrymme i dagspressen. Så självklart domineras tidningarna av ett manligt perspektiv. Det är faktiskt märkligt att det fortfarande är så i dag då kvinnor är lika trogna läsare av dagspress som män.

Men nu ska jag återgå till kultursidorna och det här fenomenet med gratisskribenternas påtagliga plats där. En utveckling som säkert är en följd av de nedskärningar tidningarna brottats med under de senaste åren. Men som också borde kunna mynna ut i något väldigt bra. För visst vore det idealiskt med en bred frilansgrupp som av eget intresse bevakade sina specialområden och skrev om dem utifrån kunskaper och insikter. Vilket spännande kulturuppslag de kunde bli och tänk vilket brett spektra dessa sidor skulle spegla. Man skulle kunna läsa recensioner, analyser och få idéer ifrån teatern, konsten, subkulturerna, dansen, modet, filmen, musiken, och bloggvärlden. En livfull och helt oförutsägbar sida som skulle ge läsarna den överblick som en kultursida så väl behöver och som en ensam kulturredaktör omöjligt kan hinna med att ge. Det skulle helt enkelt vara drömmen för en kulturredaktör som då själv skulle kunna ägna sig åt djuplodande reportage och intressanta resonemang. För mycket av den lilla kulturjournalistik som finns kvar i dag tenderar ju mer att gå åt lansering eller rapport hållet.

Men självklart måste tidningarna i det här drömscenariot också ta sitt ansvar och börja betala skribenterna för deras insatser. Vilket givetvis inte är möjligt utan att först tillsätta en utredning vars uppgift är att se över kulturjournalistikens villkor i kulturlivet och så vidare. Men jag skulle trots en segdragen utredning välkomna ett sådant initiativ för den skulle behövas både för kulturskaparna och för kulturjournalistiken. För nu verkar det ju snarare som kulturskribenterna håller på att gå in i kulturarbetarnas tradition av att arbeta helt gratis för en publik.

ps. glöm inte att Skuggutredningen ber alla konstnärer, kulturarbetare och kreativa människor i detta land att besvara frågan:

Hur ska Sverige bli ett världsledande kulturland

www.skuggutredningen.se/

Politik är att vilja, sa Olof Palme. En av politikens drivkrafter är viljan till förändring, förbättring. En annan är uppenbart viljan till makt, att få uppleva berusningen i att kunna bestämma, styra och leda. När den viljan tar över blir politikens svarta sida synlig: intriger, manipulationer, undanhållande av fakta, falskspel, bluffar och rena lögner. I de snabba puckarnas värld leder tillfälliga hugskott direkt till populistiska höftskott. När verkligheten inte passar galoscherna får den hyvlas till. Fakta förvrängs, förtigs, spelas ut som vore de spelkort i en pokermatch. När viljan till makt tar över, blir det möjligt att gå över lik för att få igenom förändringar. Sanning, värdighet och heder är det som dör. Är det konstigt om politik fått dåligt rykte?

Kanske kunde man ha ryckt på axlarna, om det inte vore så att det är landets högste skolpolitiker det nu senast gäller, folkpartisten Jan Björklund. Han har valts till sitt ämbete på en skolpolitik som byggts på nidbilder av förhållandena i svenska skolor. Vakna reportrar på Sveriges Radios P1 har i två program visat hur Björklund byggt denna sin politik på förvrängda, friserade ”fakta” i kombination med ren bluff. Det är helt enkelt inte sant att svensk skola är världsledande i skolk, svordomar och oordning. Vilka konsekvenser drar Jan Björklund? Inga, som det verkar. Vilka konsekvenser drar hans partikamrater och regeringskolleger? Inga, som det verkar. Men det borde de. En politikers förutsättning och livsluft är ärlighet och värdighet, därför att det är på dessa kvalitéer trovärdighet och förtroende vilar. Jan Björklund har visat upp en besvärande brist på båda . Därför förtjänar han varken trovärdighet eller fortsatt förtroende.

Inger Harlevi, moderat, ordförande i Gotlands kultur- och fritidsnämnd, kan man heller inte rycka på axlarna åt. Hon är ju inte bara Gotlands högst uppsatte kulturpolitiker, utan en ledande figur också i en stor mängd andra föreningar, organisationer, nämnder och styrelser. Vilken slags politisk vilja driver henne?

Som musikant och kulturforskare är jag intresserad av kulturpolitik. Jag är övertygad om att morgondagens stora och avgörande frågor alla har mycket med kultur att göra. Därför blir det också nödvändigt att skärskåda kulturpolitiken, särskilt som den utövas på hemmaplan. Gör man det ser man snart att den retoriska nivån når nya höjder i kommunens nya kulturpolitiska program, precis som i manifestet från Magiska Gotland. Samtidigt är den konkreta kulturpolitik som faktiskt förs på ön hållningslös, inte sällan med rent kulturfientliga konsekvenser.

Som ledande kulturpolitiker har Inger Harlevi det högsta ansvaret för länsinstitutionerna. Hur har hon egentligen axlat det? Hennes agerande i frågan om Länsmusikens framtid har många märkliga inslag. Som jag redan i olika sammanhang påpekat har friserade och förvrängda ”fakta” byggts in som utgångspunkter i själva uppdraget att utreda Länsmusikens framtid. Ännu märkligare är hennes nu offentliggjorda version av hur det gick till när de ekonomiska ramarna musikutredningen sattes. Efterkonstruktion, ren bluff – vad ska man kalla det? Inger Harlevis livsluft bygger, precis som andra politikers, på ärlighet och värdighet. Här visar hon en besvärande brist på båda. Vilka konsekvenser för hennes fortsatta trovärdighet och förtroende drar hon och hennes partikamrater av det? Och alla vi andra?

Vi har de politiker vi förtjänar brukar man säga. Men jag kan för mitt liv inte begripa vad vi har gjort för att förtjäna detta.

Sture Carlsson är orolig. Det har han anledning att vara, förbundsdirektör för Svensk Scenkonst som han är, branschorganisationen för arbetsgivare inom musik, teater och dans. I en debattartikel i GT 20 augusti skriver han om hur politiker idag älskar att tala stort om kulturens betydelse, medan de samtidigt fattar beslut som fört den levande scenkonsten till randen av kollaps. Lika oroliga är ett uppbåd skådespelare och regissörer i en debattartikel i DN 21 augusti. Också de har anledning att vara oroliga. Från sin teaterhorisont ser de överallt ekonomisk och kollaps. Alliansens aktiva kulturpolitik består i passivitet, låt gå, vänta och se.

Samtidigt som kulturens aktier stigit på den retoriska marknaden har de fallit rejält på den handfasta kulturpolitikens område. ‘Kultur’ blir ett till intet förpliktigande ord, en floskel att dra till med, ungefär som ‘demokrati, eller ‘fred’. Mer kultur (demokrati, fred) ska vi ha, hurra va vi är bra! Någon däremot? Men bakom alla högstämda lovtal till kulturen döljer sig en praktik som är direkt kulturfientlig. Scener stängs, ensembler sägs upp, pengar dras in.

Naturligtvis gäller det också Gotland. Å ena sidan har den retoriska användningen av kultur aldrig stått högre i kurs. Programmet för ”Magiska Gotland” är ett gott exempel, liksom det nya kulturpolitiska manifest som kommunens kultur- och fritidsnämnd, ledd av moderaten Inger Harlevi tagit fram. Å andra sidan har den kulturpolitiska praktiken samtidigt fört stora delar av kulturlivet också på Gotland till randen av en kollaps. Länsteatern, konstskolan, kulturskolan går på knäna, Gotlandmusiken står inför nedläggning, BAC har stängts… Listan kunde bli mycket lång.

En orsak till det dystra läget är bristen på uttalade kulturpolitiska mål. Det finns ingen tydlig kulturpolitik på Gotland, varken hos de politiska partierna eller hos kommunen, koncernen Gotlands kommun som man numer kallar det. Beslut fattas, men grundas inte i uttalade politiska program, tydliga visioner eller ideologier. Fältet lämnas fritt för skott från höften, snabba puckar, hit och dit, av och an på fem sekunder. ”Smidiga Gotland” brukar det heta. Ett exempel är hur ramarna bestämdes för den just nu pågående utredningen av Länsmusiken på Gotland. Vid den första träffen med Inger Harlevi och kultur- och fritidsförvaltningens chef Lars Danielsson bad utredaren att få se direktiven och de ekonomiska ramarna. ”Sju miljoner” kom skottet från höften, pang på bara! En halvering av dagens budget! När jag ställde frågor om var den siffran kommit från sköt man nya skott: Ok då, 8 eller 14 miljoner, välj själv då om det ska vara så noga!

Det vi brukar kalla demokrati är en av många former för medbestämmande. Demokrati på svenska är att rösta på någon som ska bestämma åt oss. Eller rättare, det är att rösta på något. Det är ju strängt taget inte personer vi röstar på, det är åsikterna de representerar. Systemet kräver att det finns något att rösta på - ett program, en ideologi, en åsikt, och några som känner till vad det finns att rösta på.

När det inte finns uttalade program, eller tydliga ideologier som det går att bilda sig en uppfattning om brakar det demokratiska systemet samman. Det blir fritt fram för enskilda politiker att skjuta från höften. Sju miljoner till Länsmusik ena dan - fjorton den andra. ”Så ska vi ha det” ena dan - ”nej, det har jag aldrig sagt” den andra. Vad ska man rösta på? Ett demokratiskt sammanbrott uppstår när politiker på alla nivåer lägger ut texten om kulturens ökade betydelse och samtidigt vägrar att berätta vad det är de egentligen står för.

Det är därför Sture Carlsson och teaterfolket har anledning att vara oroliga, precis som alla vi på Gotland. Bristen på uttalad kulturpolitik gör att den kulturpolitik som i praktiken bedrivs blir hållningslös och i stora stycken rent kulturfientlig. Demokrati fordrar klarspråk. Hur ska vi ha det med kulturhuset? Hur mycket får Länsmusiken kosta? Vilken roll ska kommunen spela i framtidens kulturliv, aktiv aktör eller ren beställare? När får väljarna besked?

Jag har vid flera tillfällen offentligt hävdat att Gotland lider svårligen av bristen på tydlig kulturpolitik. Jag nödgas nu erkänna att det var fel.

• Att på beställning av tiotalet hotellägare bygga en kongresshall under förevändning att det handlar om en konsert- och kongresshall, det är kulturpolitik.
• Att försvara en glädjekalkyl som missar målet med dryga tredjedelen (70 miljoner!) med att bygget ändå genererar pengar i nästa led, och samtidigt vägra att godkänna samma argument när det gäller tex Gotlandsmusiken, Kulturskolan, Roxy och andra kulturproducenter, det är kulturpolitik.
• Att ge 4,5 miljoner årligen i verksamhetsstöd till kongresshallen och kalla det driftsbidrag och samtidigt vägra att ge Gotlandsmusiken det driftsbidrag de så väl behöver, det är kulturpolitik.
• Att ge en miljon till projektering av en ny arena i S:t Nicolai och samtidigt se på när den ena satsningen efter den andra på lokaler för kultur går på knä (som Slite teater, Närsakar, Roma Kungsgård), det är kulturpolitik.
• Att lotsa miljon efter miljon till turistindustrin med argumentet att det som är bra för resebyrådirektörer och hotellägare självklart är bra för alla gotlänningar, och samtidigt vägra diskutera turismens negativa verkningar på människor, miljö och samhälle, det är kulturpolitik.
• Att konsekvent vägra att diskutera varje större kulturpolitisk fråga som just kulturpolitik, och istället förvandla dem till frågor för kommunens många teknokrater och ekonomister, det är kulturpolitik.

Ja, kulturpolitik är det, ingen tvekan om det. Men av vilket slag!?