Inte fruktbart om kulturförträdare idiotförklarar nämndpolitikerna, skriver Inger Harlevi i GT 19 februari, med anledning av det offentliga möte om Kulturutredningen som jag hade förmånen att få leda och där summa en (1) politiker fanns närvarande. I sin debattartikel fortsätter hon med att stolt deklarera att Kultur och fritidsnämnden besitter just den kompetens den behöver. Jag håller med! Jag är nämligen övertygad om att det krävs inte så lite kompetens att, som Inger Harlevi, samtidigt sitta på inte mindre än 25 stolar i politik och näringsliv (GT 16/7 2007). Att dessutom kunna hoppa så snabbt och smidigt mellan dem till och med under pågående möten är inget mindre än en prestation!

Jag är också övertygad om att det krävs en hel del kompetens att kunna föra skillnaden mellan ord och handling till sådana enastående och tidigare sällan nådda höjder.

I det nya kommunala kulturpolitiska programmet, vars ramar satts just av Inger Harlevi, talas välvilligt om vikten av skapa tillgång till kultur för alla. I det brev som hon i december sände till Kulturdepartementet, om att få en portfölj med kulturpengar direkt till KFF, talas om Gotlands rika utbud av kulturinstitutioner och kulturutövare och om det omfattande utvecklingsarbete inom kulturområdet som förväntas under kommande år. Sällsamt är det då att i detta rosa ljus läsa Kultur och fritidsnämndens omfattande besparingsplaner inför 2010 på, just det, bibliotek, länsinstitutioner, föreningar, ungdomsverksamhet, kulturkonsulenter.

Inte mindre kompetens torde det kräva att så kraftfullt och konsekvent kunna kasta fram helt nya idéer, planer och beslut vid sittande bord, och dessutom få dem att gå igenom. I konsten att skjuta från höften har till och med de politiska ledare och företagare Naomi Klein beskriver i sin bok “Chockdoktrinen” en del att lära!

Sist men inte minst krävs en omfattande kompetens och dessutom inte så lite mod att odla ett samtalsklimat och en takhöjd i Kultur- och fritidsnämnden som får många av oss med intresse i öns kulturpolitik att stå häpet förstummade. Det är en svår och skön konst att kunna fatta viktiga beslut i små intima sammanhang, få dem bekräftade i offentliga nämndprotokoll och dessutom beskriva dem som resultat av fördjupad och kontinuerlig dialog med kulturutövarna.

Nej, jag tycker verkligen inte att man ska underskatta nämndpolitikers kompetens. Å andra sidan tycker jag inte heller att nämndpolitiker ska underskatta kulturföreträdares kompetens att bedöma värdet och utfallet av precis denna politiska kompetens.

Gunilla Kihlgren har i den här utställningen även jobbat med rummet och byggt upp en teatralisk scen. Det är överrumplande att gå in i det rummet då man efter en stund upptäcker att det faktiskt inte bara är ögat som hon lurar i sitt sceneri. Utan väggar, golv och tak går bokstavligen ihop i hennes perspektivscen. I denna scen står Kihlgrens glasskulpturer på musealt maner utplacerade på piedestaler, de är organiska, tunga och pompösa i sitt uttryck. Men vid en närmare titt ser man en kontrast till det pompösa. Det kan vara ett öga i dess organiska form som ifrån sin utkikspunkt, en vanlig äggkopp tittar på en aorta. Eller ett inglasat snäckskal som i sin egen fulländade form och symbolik för fruktsamhet och universell rörelse, känns påtagligt död i sin glasurna. En märklig upplevelse då ett snäckkal i sig inte har något liv. Många av de verk som Kihlgren visar ställer också frågor om just själen och livet, det är spännande.

Även Mona-Lisa Ericsson skapande handlar om liv. Det är dramatiskt med omkullblåsta hus där rötter letat sig in i husen och förankrat dem kvar på marken. I ett annat rum visar hon skira, spröda rotklumpar vars rötter strävar uppåt, en bakvänd ordning som för tankarna till magiska korallrev långt under havets yta. Det är ett fängslande rum där rotklumparnas grova och lite fula maskliknande yttre förvandlats till något skört och sinnligt som bara längtar efter ljus och liv. Det är verkligen en motsättningarnas kamp. Det här kämpandet upplever jag i de flesta av Mona-Lisa Ericsson verk. Det är som om hon vill säga att det spelar ingen roll hur mycket man vill och försöker eller hur stor och stabil man är, för har man inga rötter trillar man omkull. Så är det bara!

I anslutning till utställningen visas en inspelning av ett samtal mellan konstnären Hanna Stahle, Mona-Lisa Ericsson och Gunilla Kihlgren på en monitor. Hanna Stahle för samtalet framåt med frågor om konst, kreativitet och den konstnärliga processen. Det är en intressant liten film som tar ner de här orden till en jordnära vardagsrealism. Där den konstnärliga processen visar sig som en ganska vardaglig men kreativ process. Ordet kreativitet är däremot främmande och odefinierbart i samtalet och det kanske är så att ordet kreativitet i dag förknippas med företagare och entreprenörer. En kultur och ett tankesätt som politikerna försöker få in konstnärerna i men som konstnärer känslomässigt inte kan identifiera sig med. Jag har svårt att se någon annan förklaring för vad är skillnaden på en kreativ process och en konstnärlig?

Det här är en spännande utställning som verkligen visar glasets möjligheter som uttrycksmedel. Därför är det tråkigt att verkens namn bara redovisas genom ett löst papper. För chansen att man gissar fel när man går runt och tittar är stor och känslan av att missa en del av verket blir påtaglig. Mona-Lisa Ericssons verk ”Oro” tappar dessutom rejält när man inte förstår tanken bakom. Det är trist när man glömmer bort publiken i en utställning.

Adress: S:t Hansgatan 21

I dag lägger man fram Kulturutredningen som efter 1½ års arbete kommer att vara det vägledande dokumentet för all kulturs framtid. Spännande!

Parallellt med kulturutredningen har skuggutredningen växt fram som ett komplement och som ett bidrag till en idédebatt. En debatt som sannerligen behövs, för vilken roll är konsten och kulturens i ett samhälle som styrs alltmer av kommersiella värderingar och där osynliga omätbara värden tenderar försvinna.

Måndagen den 16 februari ordnas ett möte om utredningens förslag i ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm, kl 18.15. Seminariet sänds ut via Folkets Hus och Parkers Digitala Hus i Malmö,Göteborg, Emmaboda, Heby, Skoghall, Visby, Lidköping, Falun, Sandviken, Kumla, Boden, Boxholm och Köping.

Gotlands Kommun KFF inbjuder därför till en kväll med möjlighet att följa diskussionen runt den presenterade kulturutredningen. Sändningen börjar kl. 18.30, men vi bör samlas kl. 18.00 på Folkets Bio Roxy för att gå igenom kvällen. Efter seminariet planeras ett eget diskussionsforum med Owe Ronström som debattledare.

Här är några röster ifrån skuggutredningen, de är utvalda för att det är korta och bra. För givetvis finns det många långa och ambitiösa förslag i utredningen från båda stora organisationer och enskilda konstnärer. Sammanlagt representerar skuggutredningen tiotusentals röster

Barbro Lindgren
Författare
Hjälp! Vart tog kulturen vägen och var kommer alla dokusåpor ifrån? När blev allt en tävling? Vi ska tydligen underhållas av allt utom Kultur! Men vi är inte skapade för meningslös information dygnet runt. Kultur kräver tid och stillhet. Ytligheten brer ut sig när Kulturen ligger i träda. Och Kulturen kan inte värderas i pengar – med den måste få kosta! Mycket!! För utan att få uppleva den svindlande känslan, när vardagen upphöjs till Konst, är vi alla fattiga.

Bengt Göransson
Kulturpolitikens viktigaste uppgift är att skapa och vidmakthålla en kulturens infrastruktur (alltifrån fasta institutioner till ett generöst konstnärsstöd) där ett fritt och i grunden okontrollerbart kulturliv kan odlas.

Fredrik Strage
Journalist
Operera in små datachip i nacken på alla politiker vid kulturdepartementet. Dessa chip avger elektriska stötar varje gång politikern uttalar orden ”Abbamuseum”, ”vikingamuseum”, ”biblioteksavgift”, eller ”entreprenörskap” i en debatt. Den disciplinära uppfinningen kan förslagsvis döpas till Da Buzz efter statsministerns favoritband.

Björn Wiman
Kulturchef Expressen
Tvinga hela Fredrik Reinfeldts regering att hoppa över innebandyträningen en kväll och i stället läsa Cervantes Don Quijote.

Bodil Malmsten
Författare
Gör Bengt Göransson till kulturminister!

Nåja, att påstå att hela nationen hukar är väl en överdrift. Däremot att de kulturintresserade delarna gör det är snarare ett understatement.

För Gotlands del är det intressant att fundera kring Kulturutredningen ur några olika perspektiv. Ett sådant kan vara Kulturrådets framtida roll. Nu spelar kanske inte det så stor roll eftersom Gotland redan fått regional absolution i form av en s.k. portfölj, vilken även kommer att gälla om Kulturrådet blir kvar. Vilka konsekvenser får det för den lokala/regionala kulturpolitiken? Hur ska en långsiktig kulturpolitik vägas mot regional utveckling och tillväxt där t.ex. turismen är en viktig ingrediens? Hur ska samtida konstuttryck, oavsett genre, hävda sig gentemot ett entreprenöriellt synsätt på kulturen? När kakan inte räcker till alla, blir det då viktigare att stödja kommersiella musikarrangemang på Wisby Strand eller stora, somriga kulturmanifestationer som Medeltidsveckan eller Gotland Chamber Music Festival, framför lokal teater i Hemse eller en jazzklubb om vintern? Här ser jag att Kulturrådet idag står för en långsiktighet och integritet som kan bli svår för en region som Gotland att hantera i skuggan av mandatperioder och budgetunderskott. Ett av de bärande inslagen i en statlig kulturpolitik och ett statligt bidragssystem är just att inte bli en del av en kommunal tranedans.

Detta innebär att det kommer att ställas mycket större krav på de gotländska politikerna när det gäller att ha kunskap om kultur imorgon än idag. Var finns dessa politiker idag? Politiker som kan föra initierade diskussioner kring kulturens villkor, innehåll och utveckling utan att hamna i knät på kulturbyråkrater. För i kulturbyråkraternas förlovade land riskerar revirbevakandet bli lag där var och en värnar sitt konstuttryck och sin institution.

Idag har Kommunstyrelsen på Gotland delegerat all kulturpolitik till Kulturförvaltningen. Denna håller å sin sida på att förvandlas till en ren beställarorganisation där kommunen inte längre ska vara utförare av någon som helst verksamhet som andra kan sköta minst lika bra. Det som är bra i detta är att det öppnar upp för ett vitalare kulturliv med korta avstånd mellan tjänstemän och verksamhet. Så länge dessa kommer ihåg att kulturlivet sträcker sig bortom de regionala institutionerna. Faran är en Kulturavdelning utan reella verktyg som samtidigt är för liten för att kunna överblicka hela kulturlivet på Gotland samt politiker som inte vågar lita på sina tjänstemän.

Göran Björnberg, kulturentreprenör