“Ett ja blev ett nej. Och det gav kulturen på Gotland åtta extra miljoner.
- Det är mänskligt att fela, menar Torsten Gislestam (c) som röstade fel i kommunfullmäktige.
Och kulturchefen lyfter på hatten och tackar.”

De här raderna kunde man för några dagar sedan läsa i lokaltidningen. Ja visst är det roligt men också skrämmande att kulturen bara lyckas få pengar när slumpen styr. Jag tycker också att man kan kräva lite mer av politiker när de ska rösta för kommunalpolitik får ju inte bli rena tombolan.

Men nu när det finns pengar att fördela så tycker jag att Kultur- och fritidsnämnden ska ge sitt stöd till Romateatern. För ni minns väl att när Inger Harlevi tog över ordförandeskapet i kultur- och fritidsnämnden så ville hon att framtida satsningarna inom kulturen skulle fokusera på att utveckla kulturkonsumtionen på Gotland, stärka Gotland som regional producentplats och värna Östersjöperspektivet. Hon var också övertygad om att den fokuseringen skulle generera arbete, skapa tillväxt och på så sätt ge tillbaka varje satsad krona. Trots de uttalade fokuset beslutade kommunen att inte stödja BAC och nu att inte ge bidrag till Romateatern. Två fullkomligt huvudlösa beslut då både BAC och Romateatern är eller var kända långt utanför Gotlands gränser och verksamheter som väldigt väl stämmer in på Inger Harlevis fokus.  Att så konsekvent föra en politik som hela tiden karvar i kulturens redan ekonomiskt hårda villkor är en förödande politik. Den ekonomiska krissituationen som flera institutioner står inför i dag kan ingen kulturutredning råda bot på utan en politisk vilja till lösning.

För hur ska man kunna få näringsliv och enskilda att vilja bidra med pengar när ingen avdragsrätt för kultur finns? Varför sitter inte Anders Borg med i kulturutredningen, det här ju han som kan driva lagförändringar som göra det enklare för näringslivet att sponsra kulturen. För som det är nu, är det kulturarbetarna som ständigt sponsrar näringslivet genom att bjuda på sig själva, ”gratis smakprov” som det ibland så vackert brukar kallas. Men det är skillnad på smakprov och smakprov, för kulturarbetarnas små tersers är oavlönat arbete vilket en liten munsbit ifrån det ”goda köket” inte är. 

Jag tror att det är jätteviktigt att värna den kultur som redan står sig stark och väl förankrad på Gotland och inte redan nu börja idka en politik där näringslivet ses som en partner. Det är en icke-politik som är förödande då ingenting kan utvecklas eller leva. Det är dessutom lång tid kvar tills vi kan få ta del av den statliga utredning som även Gotland ska rätta sig efter. Först den 12 februari 2009 sker överlämnandet av kulturutredningens betänkande till kulturministern och då tar en remissrunda vid så räkna inte med en färdig kulturutredning förens tidigast hösten 2009. Men i väntan på den så kan faktiskt inte kulturen ligga i malpåse…

Tänkte ni förresten på att i det här inslaget i lokalpressen om hur trevligt det är att Elfrida Andrées gymnasieelever dekorerar postens buntlådor, så var ingen av upphovsmännen till verken nämnda vid namn. Trots flera bilder på verken. De som fick vara med på bild och med namn var postchefen som fick ta emot en tavla av två representanter ifrån DBW. Självklart är det trevligt av DBW att visa sin uppskattning över att buntlådorna förskönar Visby innerstad, men är det verkligen postchefen som ska ha den? Elfrida Andrées gymnasium verkar i alla fall vara en bra skola för kulturarbetare som redan tidigt lär dem att hålla sig på mattan.

Här om dagen när jag läste kultursidorna i min lokaltidning upptäckte jag att de till största del var skrivna av skribenter som inte tillhör tidningen. De är inte frilansskribenter som får betalt för sina texter, utan de är skribenter som på eget initiativ vill lyfta fram egna intresseområden i det Gotländska kulturlivet.

Jag satt länge och tittade på de här informativa, välskrivna intressanta texterna och funderade på kultursidans roll. För vad har den för rollen med endast en kulturredaktör som självklart inte jobbar alla dagar i veckan eller 14 timmar om dygnet?  Svävade i den tanken iväg till sportsidorna och funderade på hur det hade sett ut där om bemanningen hade bestått av endast en sportredaktör. Hade då även sportens supportrar börjat skriva gratis för tidningen? Förmodligen inte, eftersom sport journalistiken och kulturjournalistiken har helt olika traditioner.

Kulturjournalistik har ju alltid haft andra ekonomiska förutsättningar och än i dag drivs de kulturtidskrifter som finns i Sverige till stor del på ideell basis. Jag vet inte om man även ska dra paralleller till manligt och kvinnligt . . . Men manliga intressen och manliga skribenter har ju också av tradition fått större utrymme i dagspressen. Så självklart domineras tidningarna av ett manligt perspektiv. Det är faktiskt märkligt att det fortfarande är så i dag då kvinnor är lika trogna läsare av dagspress som män.

Men nu ska jag återgå till kultursidorna och det här fenomenet med gratisskribenternas påtagliga plats där. En utveckling som säkert är en följd av de nedskärningar tidningarna brottats med under de senaste åren. Men som också borde kunna mynna ut i något väldigt bra. För visst vore det idealiskt med en bred frilansgrupp som av eget intresse bevakade sina specialområden och skrev om dem utifrån kunskaper och insikter. Vilket spännande kulturuppslag de kunde bli och tänk vilket brett spektra dessa sidor skulle spegla. Man skulle kunna läsa recensioner, analyser och få idéer ifrån teatern, konsten, subkulturerna, dansen, modet, filmen, musiken, och bloggvärlden. En livfull och helt oförutsägbar sida som skulle ge läsarna den överblick som en kultursida så väl behöver och som en ensam kulturredaktör omöjligt kan hinna med att ge. Det skulle helt enkelt vara drömmen för en kulturredaktör som då själv skulle kunna ägna sig åt djuplodande reportage och intressanta resonemang. För mycket av den lilla kulturjournalistik som finns kvar i dag tenderar ju mer att gå åt lansering eller rapport hållet.

Men självklart måste tidningarna i det här drömscenariot också ta sitt ansvar och börja betala skribenterna för deras insatser. Vilket givetvis inte är möjligt utan att först tillsätta en utredning vars uppgift är att se över kulturjournalistikens villkor i kulturlivet och så vidare. Men jag skulle trots en segdragen utredning välkomna ett sådant initiativ för den skulle behövas både för kulturskaparna och för kulturjournalistiken. För nu verkar det ju snarare som kulturskribenterna håller på att gå in i kulturarbetarnas tradition av att arbeta helt gratis för en publik.

ps. glöm inte att Skuggutredningen ber alla konstnärer, kulturarbetare och kreativa människor i detta land att besvara frågan:

Hur ska Sverige bli ett världsledande kulturland

www.skuggutredningen.se/

Politik är att vilja, sa Olof Palme. En av politikens drivkrafter är viljan till förändring, förbättring. En annan är uppenbart viljan till makt, att få uppleva berusningen i att kunna bestämma, styra och leda. När den viljan tar över blir politikens svarta sida synlig: intriger, manipulationer, undanhållande av fakta, falskspel, bluffar och rena lögner. I de snabba puckarnas värld leder tillfälliga hugskott direkt till populistiska höftskott. När verkligheten inte passar galoscherna får den hyvlas till. Fakta förvrängs, förtigs, spelas ut som vore de spelkort i en pokermatch. När viljan till makt tar över, blir det möjligt att gå över lik för att få igenom förändringar. Sanning, värdighet och heder är det som dör. Är det konstigt om politik fått dåligt rykte?

Kanske kunde man ha ryckt på axlarna, om det inte vore så att det är landets högste skolpolitiker det nu senast gäller, folkpartisten Jan Björklund. Han har valts till sitt ämbete på en skolpolitik som byggts på nidbilder av förhållandena i svenska skolor. Vakna reportrar på Sveriges Radios P1 har i två program visat hur Björklund byggt denna sin politik på förvrängda, friserade ”fakta” i kombination med ren bluff. Det är helt enkelt inte sant att svensk skola är världsledande i skolk, svordomar och oordning. Vilka konsekvenser drar Jan Björklund? Inga, som det verkar. Vilka konsekvenser drar hans partikamrater och regeringskolleger? Inga, som det verkar. Men det borde de. En politikers förutsättning och livsluft är ärlighet och värdighet, därför att det är på dessa kvalitéer trovärdighet och förtroende vilar. Jan Björklund har visat upp en besvärande brist på båda . Därför förtjänar han varken trovärdighet eller fortsatt förtroende.

Inger Harlevi, moderat, ordförande i Gotlands kultur- och fritidsnämnd, kan man heller inte rycka på axlarna åt. Hon är ju inte bara Gotlands högst uppsatte kulturpolitiker, utan en ledande figur också i en stor mängd andra föreningar, organisationer, nämnder och styrelser. Vilken slags politisk vilja driver henne?

Som musikant och kulturforskare är jag intresserad av kulturpolitik. Jag är övertygad om att morgondagens stora och avgörande frågor alla har mycket med kultur att göra. Därför blir det också nödvändigt att skärskåda kulturpolitiken, särskilt som den utövas på hemmaplan. Gör man det ser man snart att den retoriska nivån når nya höjder i kommunens nya kulturpolitiska program, precis som i manifestet från Magiska Gotland. Samtidigt är den konkreta kulturpolitik som faktiskt förs på ön hållningslös, inte sällan med rent kulturfientliga konsekvenser.

Som ledande kulturpolitiker har Inger Harlevi det högsta ansvaret för länsinstitutionerna. Hur har hon egentligen axlat det? Hennes agerande i frågan om Länsmusikens framtid har många märkliga inslag. Som jag redan i olika sammanhang påpekat har friserade och förvrängda ”fakta” byggts in som utgångspunkter i själva uppdraget att utreda Länsmusikens framtid. Ännu märkligare är hennes nu offentliggjorda version av hur det gick till när de ekonomiska ramarna musikutredningen sattes. Efterkonstruktion, ren bluff – vad ska man kalla det? Inger Harlevis livsluft bygger, precis som andra politikers, på ärlighet och värdighet. Här visar hon en besvärande brist på båda. Vilka konsekvenser för hennes fortsatta trovärdighet och förtroende drar hon och hennes partikamrater av det? Och alla vi andra?

Vi har de politiker vi förtjänar brukar man säga. Men jag kan för mitt liv inte begripa vad vi har gjort för att förtjäna detta.