Vänta med kulturkofferten!
Från 2011 ska de statliga kulturpengarna skickas till Gotland i en ”kulturkoffert”. Därför har kultur och fritidsnämnden tagit fram en regional kulturplan, som ska berätta såväl för gotlänningarna som för staten hur pengarna ska användas. På kulturtinget i mitten av oktober presenterades en version av planen. Sen ska det gå fort: i november ska den färdiga planen lämnas till Kulturrådet, behandlas i kommunstyrelsen och antas av fullmäktige. En så snabb hantering är rimlig om planen är stark, tydlig och väl förankrad i det gotländska kulturlivet. Men så är inte fallet. Förankringen är svag. Och till stora delar är det ingen plan alls, utan en karta över vad som redan finns. De konkreta målen inskränker sig i stort sett till att säkra länsinstitutionerna, omorganisera dem och indexuppräkna deras anslag. Det duger inte! Vi uppmanar kommunfullmäktige att dra tillbaka kulturplanen och tills vidare avstå från kulturkofferten. Här är några av skälen:
En god avsikt har varit utgångspunkt – dialog, öppenhet och genomskinlighet. I praktiken har processen varit mer inåtvänd och exkluderande. En liten grupp personligt utvalda har deltagit i arbetet. När en bredare del av kulturlivet har bjudits in har samtalet uteblivit, till förmån för monologer från ”Lars och jag”. I samband med besparingar på kulturavdelningen försvann resurser och nätverk som kunde bidragit till en tydligare bild av kulturen på ön. Resultatet är en märkligt ojämn karta över kulturen på ön, detaljrik på vissa områden, nästan tom på andra. För vem är den ritad? Vem är mottagaren?
Kultur – för vem och för vad?
”Det nationella kulturpolitiska målet är att kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund. Alla ska ha samma möjlighet att delta i kulturlivet. Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling.” Så har Sveriges riksdag bestämt om vad vi ska ha kultur till. Också den gotländska kulturplanen inleds med fraser av liknande slag, om kulturens egenvärde och om att ett stimulerande kulturutbud bidrar till att utveckla individ och samhälle på demokratisk grund. Men redan i nästa andetag blir tonen en annan. ”Kultur bidrar dels till de övergripande målen i den regionala utvecklingsplanen, Vision Gotland 2025, och dels till att stärka varumärket Gotland.”
Snabbt och enkelt förvandlas den obundna dynamiska kraften, kreativiteten och mångfalden till ett bland andra instrument för att stärka varumärket Magiska Gotland, öka befolkningen till 65000, skapa fler arbetstillfällen, förbättra folkhälsan och locka fler besökare.
Av två skäl är det ett sätt att resonera som vi bestämt motsätter oss. Det första skälet är just instrumentaliseringen. Kulturpolitik måste handla om kultur. Det övergripande målet måste vara att bidra till mer och bättre, just det, kultur. Att kultur kan bidra också till annat är gott och väl. Men när det där andra blir det som ska uppnås, då blir kultur något helt annat än en dynamisk, utmanade och obunden kraft. Det andra skälet är att objektet för den regionala kulturpolitiken faktiskt inte är medborgarna, utan regionen i sig. Det är i det ljuset den förvirrande beskrivningen av kulturlivet på ön ska ses, det handlar om att sälja in Gotland. Målet skrivs om från att stärka medborgarna till att stärka Gotland. Det är en farlig väg att gå. När regionen själv blir det uttalade målet för politiken och inte medborgarna förflyttas också avgörandet om kvalitet, vad som är bra och gott, från medborgarna till politiker och näringsliv. Om målet för kultur förflyttas från vad som är bäst för individ och samhälle till det som är ”bäst för Gotland” så blir det kommunstyrelsen, besöksnäringen och kalkindustrin som fäller avgörandet. Och det var liksom inte poängen med de kulturpolitiska mål som riksdagen antagit. Det är precis så den obundna dynamiska kraften tämjs till något välkammat, trevligt och glatt, och blir till ”ett stimulerande kulturutbud” som ska locka fler besökare och fastboende. Det är precis så regionen själv blir politikens mål och inte medborgarnas väl och ve. Och att det är en farlig väg att gå, det vet vi. Spåren av de stora -ismerna på 1900-talet som behandlade medborgarna just så ger tydliga besked.
Problemen med den regionala kulturplanen är flera. En del av dem är det som faktiskt står i planen. Ännu viktigare är det som inte står där. Mest är det en snabbt hopkommen och otydlig karta över gotländskt kulturliv 2010. Men det allvarligaste problemet är nog ändå att det är så tydligt att det saknas en kompass. Och utan en tydlig och välfungerande kompass går den regionala kulturpolitiken vilse, förlorar sig i de regionala utvecklingsträsken och dimmorna runt ”kultur som regional tillväxtfaktor”. Det är precis så det nu ser ut. Men det kan väl ändå inte rimligen vara planen?
Owe Ronström, professor, musiker, Visby
Örjan Klintberg, musikförläggare, musiker, Visby
Senaste kommentarer